Man skall inte uttala sig ibland. Jag kommenterade för någon dag sedan Myworld, Mytruth's blogg angående sorg och på något vis så känns det just nu som om jag kanske inte hade rätt till att göra det.
När döden knackar på hos någon nära slåss man alltid av livets allvar och man blir alltid lika chockad.
Mina barn är just nu i Spanien på semester med sin pappa. De bor i ett svenskbyggt område där barnens faster har ett hus sedan många år tillbaka. När de är i Spanien umgås de ganska flitigt med en annan svensk familj som bor nästan granne med dem. En trevlig familj, ett par i 50 års åldern med två barn 16 och 18 år. I morse vaknade inte mannen i den familjen något mer. Givetvis är allas liv i kaos just idag, mina barns liv kommer att bli någorlunda som vanligt igen om någon vecka, men den andra familjens liv blir aldrig detsamma igen. Självklart kommer alla inblandade att bära med sig händelsen genom livet men olika mycket..
Vad livet är grymt och visst blev alla fruktansvärt påminda om livets förgänglighet. Varför händer detta??
Mina barn sa: "Vi satt alla och pratade igårkväll och idag finns inte en av oss??!! Det känns overkligt!"
Sänder en innerlig tanke till alla inblandade!! Hade bara velat krama om mina barn och finnas nära dem.
Läs även andra bloggares åsikter om vardagsbetraktelser, barn, hästar, sol, Spanien, dressyr, resor
2 kommentarer:
För de flesta kommer sorgen oväntat, plötsligt och ovälkommet - även om man kanske förväntar döden så kommer den ALLTID ovälkommen..... Liv förändras för evigt i och med döden - någon saknas, någon fattas, inge blir som förut, ensamhet, frågor... För tidig bortgång känns alltid onödig... Sänder mina tankar till de anhöriga...
Sv. Mister man någon vid dödsfall kan man förklara frånvaron och sörja frånvaron. Att mista relationen av andra orsaker och dessutom känna sig frånvald och "inte viktig" måste vara ännu värre!! Jag har mina minnen som jag kan leva vidare på - att inte ha minnena men fortfarande ha den faktiska personen utan "gemenskap" gör ju att du är dubbelt bestulen.....
KRAMAR!
Jag vet inte vad du kommenterade som du "kanske inte har rätt till" att göra... Det är nog bättre att kommentera ett dödsfall och ge sin medkänsla än att bara blunda och tiga. Ofta vet man helt enkelt inte vad man ska säga, man vågar inte av rädsla att uttrycka sig fel.
Men det räcker med att säga...jag är ledsen...och ge vederbörande en kram. Visa att de inte är ensamma.
Trist läge för dina barn att vara med om denna obehagliga upplevelse under semestern. Men som du säger, ännu värre för den drabbade familjen.
Mer kan jag inte säga idag, jag tappar bort orden vis dessa tillfällen...
Kram Elle
Skicka en kommentar