Tufft beslut

Efter att ha försökt i ca 3 veckor med hjälp av en duktig veterinär har vi nu tagit det tunga beslutet att låta Tippen vandra vidare till Nangiyala eftersom hans mage inte lyckas bli bra. Hur vi än har gjort så kräks han ständigt och jämt. Han klarar sig ett tag när vi ger honom dropp men sen inte mer. Först trodde vi att han skulle bli bra, men när vi kom hem från Göteborg så blev han sjuk igen och sedan dess har vi inte lyckats få honom frisk igen.

Igår var en fruktansvärt svår och tung dag därav inget inlägg på bloggen, vi tog beslutet då.
Jag älskar denna katt som ett barn, han har varit en fantastisk vän - mer som en liten hund. Han kom alltid och mötte oss, sa brrt och var jätteglad. Han satt i fönstret och tittade efter oss när vi gick. Han älskade att ligga i rabatten på sommaren och även på plattorna och sola sig när vi grillade på sommarkvällarna. Han njöt av ligga i soffan och bli klappad på sin mage med gepardfläckar..
Jag och My födde upp honom och hans bror Panda när deras mamma Berit lämnade hela sin kattungekull efter 2 veckor, med kattmjölksersättning. Han var jämt hungrig, klätttrade upp längs med benen på mig för att få sin mat när han var liten..
Varenda natt gick han upp med mig och la sig i min säng, sov vid mina ben - de veckor My bodde hos sin pappa var han mitt stora stöd och sällskap. Åt jag satt han bredvid på en stol el åt samtidigt, när jag jobbade vid köksbordet med datorn låg han mer eller mindre över mitt tangentbord för att hjälpa mig!!
Hans mjuka päls, underbara tassar, morrhår, hans söta nos och den vita tippen på svansen kommer jag aldrig mer att få se eller känna mot min kind.. det är fruktansvärt hårt, men jag vill inte att han skall behöva lida såklart!
Min älskade, älskade Tippen.. du och Peppelina får vänta på oss andra tillsammans..



Läs även andra bloggares åsikter om vardagsbetraktelser, mallorcinsk hästgård, hästar, sol, hav, ishockey, trender, resor